Thursday, December 27, 2007
RTA (Radio Television Afghanistan)
Så här se huvudbyggnaden för Afghanistans nationella Radio och TV ut. Jag fick precis reda på att presidenten inte skrev under den nya media lagen vilken bland annat skulle öppna upp för RTA att kunna bli Public Service. Regeringen menar bland annat att den strider mot konstitutionen och att det därför är bättre ifall RTA inte blir självständig från Staten.
De flesta ungdomarna tycker att RTA är tråkigt och "segt" och de föredrar de privata TV-kanalerna som åtminstone kritiserar regeringen samtidigt som vissa menar att kritiken går lite till överdrift. På ett sjukt sätt väger då RTA upp detta genom att de bara rapporterar om positiva utvecklingar.
“Mentally we have to get prepared for some things… You know during the days when we go out we see the widows, some people crying and all the houses that has been destroyed and so… And we don’t have any places to go so at least those TV-channels show some entertaining shows for us…”
Så här kan det låta. De unga killar jag intervjuat om medierna i Afghansitan tycker, i vissa fall, att utvecklingen inte enbart pekar åt ett ökat amerikaniserat och västerländskt och/eller Bollywood innehåll som skapar ytterligare en del av jordens människor till konsumenter. Även fast detta är en aspekt så märker jag att många finner det skönt att kunna få lite avkoppling ifrån vardagens, i många hänseenden, tråkiga verklighet.[1]
Så här kan det låta. De unga killar jag intervjuat om medierna i Afghansitan tycker, i vissa fall, att utvecklingen inte enbart pekar åt ett ökat amerikaniserat och västerländskt och/eller Bollywood innehåll som skapar ytterligare en del av jordens människor till konsumenter. Även fast detta är en aspekt så märker jag att många finner det skönt att kunna få lite avkoppling ifrån vardagens, i många hänseenden, tråkiga verklighet.[1]
[1] Jag skriver om utvecklingen av privata TV-kanaler i Post-Taliban Afghanistan. Under Taliban-regimen var det förbjudet att titta på TV. Idag finns det ca: 8 privata TV-kanaler och det har skapats en tävling om de få annonsörer som finns i detta, ett av världens fattigaste länder. Tolo TV är den populäraste TV-kanalen och de sänder bland annat Afghan Star (Afghanistans egen version av IDOL). För mer info: http://www.afghanstar.tv/
Saturday, December 22, 2007
"Burro Burro"
Höger hand på hjärtat. Salam. Så börjar dagarna för mig nuförtiden, det är en förkortning av Salam malekum och är på det viset man hälsar på varandra här. Eller iallafall männen i mellan. Den manliga vänskapen och banden mellan männen är starka. Män i 40 års åldern kan ibland kännas som 12 åriga pojkar som precis blivit bästa vänner med varandra. Samtidigt är det ingenting som är nytt. Jag känner igen mig i gängformationen och tror dessutom inte att det enbart är något negativt. Men här har det gått till överdrift och framförallt – på bekostnad av kvinnornas sämre ställning.
”Burro Burro” ropar de i kör. Den lilla pojken med den rykande plåtburken (de säger att man ska ge de pengar så kan de bringa lycka och få bort det ”onda ögat” som finns ibland oss) får nöja sig med 5 AFS (knappt 1 krona) och ”Burrar” (försvinner) iväg.
Vi är uppe i bergen, nära Afghanistan’s första och enda golfbana som är byggd mitt ibland sönderbombade och nerskjutna byggnader. Det var här Tailbanerna hade sin militärbas och här och var ser jag kvarblivna pansarvagnar och halvt förstörda militärfordon. Vi åker på en lerväg som på båda sidorna är täckta av olika containerar som nu mera inrymmer affärsverksamheter – till exempel ett internetcafé. Jag fantasierar om hur det ser ut inuti. Vi åker vidare. Passerar en rad sovjetbyggda höghus som påminner om miljonbyggen i Sverige fast 10 gånger värre. Dessa är, förutom den gråa, deprimerande, stela, likformiga arkitekturen, också ihåliga här och var på grund av landets 25 åriga historia av mer eller mindre konstant krig.
Tillslut kommer vi fram. Jag hjälper till att bära upp veden till den upphöjda utsikts/matplatsen som vi ska spendera resten av dagen på. Efter ett tag kommer det en man med en röd Iransk matta och breder ut den över det kalla trägolvet. Hanif säger till mig att ta av skorna och alla sätter sig. Samtidigt som en pojke med öronlappar kommer med olika köttbitar, utlagda på gårdagens tidning, (eller egentligen ISAF:s militär reklamblad med artiklar som ”the people want peace” och ”The PRT (provincial Reconstruction Teams are supported among the population” o s v) tar Hanif fram Vodka falskan. Han delar ut 6 plastmuggar och fyller upp med vodka och en liten skvätt Pepsi, vi skålar och klockan är 11 på förmiddagen.
Hanif berättar att området vi befinner oss i är kontrollerat av en krigsherre (precis som de flesta områdena är) och han tjänar mycket pengar speciellt på sommaren genom att hyra ut rum i det lilla gästhuset han äger nere vid dammen. Där får man både ett rum och kvinna för samma pris, fortsätter Hanif.
Då och då får jag förklarat varför de skrattar så mycket och vad de pratar om. De verkar mest handla om att driva med varandra och olika internskämt – till exempel, ” you are so small, why are you driving this big car. You should be riding a bicycle”. Och den andra svarar. ”Why are you talking, look at yourself, you are just like the dancing boys of the north”. (För mer info om de dansande pojkarna i norr – läs det här: http://timesofindia.indiatimes.com/rssarticleshow/msid-2557174,prtpage-1.cms).
Timmarna rinner iväg m
edan solen kommer högre upp, luften blir klarare och när jag tittar upp ser jag en klarblå himmel. Om man bortser från de förbipasserande militärbilarna med män med k-pistar på taken, skulle jag nästan lika gärna kunna vara någonstans i Alperna – utsikten är otroligt fin. Efter ett tag börjar jag känna mig lite uttråkad och vandrar i väg ner till dammen och tar lite bilder, sköljer ansiktet och tvättar händerna efter den oljiga lunchen.
Klocklan 4 skjutsar de hem mig och vi bestämmer att vi ska åka iväg till Panschir- dalen nästa fredag.
”Burro Burro” ropar de i kör. Den lilla pojken med den rykande plåtburken (de säger att man ska ge de pengar så kan de bringa lycka och få bort det ”onda ögat” som finns ibland oss) får nöja sig med 5 AFS (knappt 1 krona) och ”Burrar” (försvinner) iväg.
Vi är uppe i bergen, nära Afghanistan’s första och enda golfbana som är byggd mitt ibland sönderbombade och nerskjutna byggnader. Det var här Tailbanerna hade sin militärbas och här och var ser jag kvarblivna pansarvagnar och halvt förstörda militärfordon. Vi åker på en lerväg som på båda sidorna är täckta av olika containerar som nu mera inrymmer affärsverksamheter – till exempel ett internetcafé. Jag fantasierar om hur det ser ut inuti. Vi åker vidare. Passerar en rad sovjetbyggda höghus som påminner om miljonbyggen i Sverige fast 10 gånger värre. Dessa är, förutom den gråa, deprimerande, stela, likformiga arkitekturen, också ihåliga här och var på grund av landets 25 åriga historia av mer eller mindre konstant krig.
Tillslut kommer vi fram. Jag hjälper till att bära upp veden till den upphöjda utsikts/matplatsen som vi ska spendera resten av dagen på. Efter ett tag kommer det en man med en röd Iransk matta och breder ut den över det kalla trägolvet. Hanif säger till mig att ta av skorna och alla sätter sig. Samtidigt som en pojke med öronlappar kommer med olika köttbitar, utlagda på gårdagens tidning, (eller egentligen ISAF:s militär reklamblad med artiklar som ”the people want peace” och ”The PRT (provincial Reconstruction Teams are supported among the population” o s v) tar Hanif fram Vodka falskan. Han delar ut 6 plastmuggar och fyller upp med vodka och en liten skvätt Pepsi, vi skålar och klockan är 11 på förmiddagen.
Hanif berättar att området vi befinner oss i är kontrollerat av en krigsherre (precis som de flesta områdena är) och han tjänar mycket pengar speciellt på sommaren genom att hyra ut rum i det lilla gästhuset han äger nere vid dammen. Där får man både ett rum och kvinna för samma pris, fortsätter Hanif.
Då och då får jag förklarat varför de skrattar så mycket och vad de pratar om. De verkar mest handla om att driva med varandra och olika internskämt – till exempel, ” you are so small, why are you driving this big car. You should be riding a bicycle”. Och den andra svarar. ”Why are you talking, look at yourself, you are just like the dancing boys of the north”. (För mer info om de dansande pojkarna i norr – läs det här: http://timesofindia.indiatimes.com/rssarticleshow/msid-2557174,prtpage-1.cms).
Timmarna rinner iväg m
edan solen kommer högre upp, luften blir klarare och när jag tittar upp ser jag en klarblå himmel. Om man bortser från de förbipasserande militärbilarna med män med k-pistar på taken, skulle jag nästan lika gärna kunna vara någonstans i Alperna – utsikten är otroligt fin. Efter ett tag börjar jag känna mig lite uttråkad och vandrar i väg ner till dammen och tar lite bilder, sköljer ansiktet och tvättar händerna efter den oljiga lunchen.Klocklan 4 skjutsar de hem mig och vi bestämmer att vi ska åka iväg till Panschir- dalen nästa fredag.
Monday, December 17, 2007
The streets of Kabul
Är fyllda till bristningsgränsen. Idag bor det ca 4 miljoner människor här, under Taliban-regimen (alltså för 7 år sedan) bodde det 70.000 personer i Kabul, enligt Hanif, chaffören. Och det märks att staden börjar bli överfull. Det gäller att hänga med i trafiken även som gångtrafikant. Anledningen till detta är egentligen ganska ironisk. Det beror på oss, alltså biståndsländerna, det finns så mycket NGO: s och internationella hjälporganisationer här som i sin tur behöver lokalanställa. Folk börjar tjäna pengar och det smittar av sig och sen är karusellen igång. Människor vallfärdar till Kabul i hopp om jobb och en bättre framtid. Samtidigt lever vissa Kabul-bor lyxliv i Dubai på den skyhöga hyran som ambassadpersonal betalar. Detta bidrar i sin tur till att höja hyrorna generellt i Kabul vilket får en negativ inverkan på Afghanerna. Vaktpersonal till ambassader drar in enorma summor pengar varje månad jämfört med till exempel Afghanska statstjänstemän. Det betyder att många smarta och välutbildade Afghaner väljer att jobba som vakter eller chafförer åt ambassaderna istället för mer avancerade yrken som landet även skriker efter.
Saturday, December 15, 2007
The 100.000-dollar dog of Kabul
Genom sliriga, gropiga och tätt trafikerade små lervägar i utkanten av Kabul åker jag tillsammans med en av ambassadens chafförer i hans privata Toyota Corolla. Allt eftersom vi närmare oss ökar mängden gul-vita Taxi bilar, Toyotas (Afghanernas car of choice) och människor – men framförallt – gigantiska 100 kilos, fragdatuggande, testosteronstinna vildhundar. Klockan är 9 och det är en solklar, molnfri och klar Kabul morgon och jag har precis kommit fram till dagens utflykt – Dogfight’s in Kabul.
Jag är framme. Scenen är som tagen ur en Romersk gladiator film. Omgiven av höga snöbeklädda bergstoppar befinner jag mig i en dal som sträcker ut sig till ett litet fält. Här samlas ca 2000 Afghaner i ett av deras folknöjen (jag ska såklart tilläga att det bara gäller männen). Jag och min chafför, Hanif, som är ledig idag och har med sig två vänner från den Afghanska armén går upp en bit på berget. Den tunna luften gör sig påmind nu, vi är trots allt ca 2000 m ö h och jag känner hur andningen ökar. Men det kan också bero på den adrenalinfyllda stämmnigen och spänningen.
Jag får höra att hundfighting är en tradition som funnits i Afghanistan i ca 300 år och de skräckinjagande bestarna är oftast uppföda (avlade) i norr, i städer som Kunduz och Mazar-e-Sharif, och kommer från rasen: Chochi (osäker på stavningen). Män med makt och pengar och de så kallade “Krigs herrarna” (de som har tagit lagen i sina händer och byggt upp sig en egen armé under Afghanistans krigshärjade historia och alltjämt svaga stat) är de som har flest, störst och starkast hundar – hundfighting verkar allstå representera en kraftmätning mellan olika maktfulla män. Hanif förklarar att de flesta har kvar sina Lejon liknande hundar utifall kriget bryter ut på allvar. P
recis som självklarheten i att ha en stor familj, helst med många söner, och några Kalashnikovs hemma, utgör hundarna en säkerhet för en del Afghaner.
Samtidigt är det stora flertalet här för att umgås med sina manliga vänner, njuta av vädret, helgen, dricka det smaklösa men värmande teét som små pojkar springer omkring och säljer tillsammans med olika sorters kakor.
Tillbaka till scenen. Hanif bredder ut en filt och vi sätter oss. Jag blickar ut över “arenan”, tar in ett djupt andetag i den friskaste dagen hittills, hör ett hund skall, vänder mig om och får syn på den klart aggressivaste hunden jag någonsin sett. Svansen är halvt avhuggen (vissa tycker att de fightas bättre så), öronen är avklippta och det stinker av ett medel de sprutat på hunden som gör att den får blodvittring.
Hanif försäkrar mig; “These dogs only eat dogs, not man”
men jag känner mig ändå inte helt 100% skyddad, särskilt inte när jag stirrar rätt in i ögonen på monstret genom kameralinsen. Det pågår vadslagning. Jag frågar om jag kan lägga in 500 Afs = 10 dollar? De skrattar bara och säger att de som slår vad är familjerna och vännerna till de som äger hundarna och det handlar om 40 – 50.000 dollar och/eller bilar. Då börjar man undra lite. vilka är det som har dessa pengar i det tredje fattigaste landet i världen. Jag blir medveten om att det inte är vem som helst och förstår att jag befinner mig bland en del av Kabuls mäktiga (farliga) män. Samtidigt känner jag mig lugn då mitt sällskap eller i alla fall ena mannen själv äger tre hundar och är militär.
Hundfightarna avlöser varandra stup i kvarten, vissa håller på lite längre än andra. En match slutade till och med lika. Ägarna såg att ingen av hundarna skulle ge upp och att de fått ungefär lika mycket stryk så de beslutade att avbryta. Alla utom en match fick en dödlig utgång och då blev det även bråk mellan familjerna. En man med käpp gick runt och slog i marken och mot den folkmassa som uppstod kring bråket.
“Eftersom hundarna är värda så mycket pengar uppstår det mycket bråk mellan ägarna också”, berättar Hanif.
Efter bråket föreslår den ena miltiären att han och jag ska gå ner och in på själva “arenan” för att få lite bättre bilder. På vägen ner förbi människorna märker jag av den hetsiga stämmningen och väl nere känner jag en träff av en mindre sten på högra vaden, jag vänder mig om och märker att folk är irriterade för att jag blockerar deras insyn. Jag lägger mig ner på marken och fortsätter fotografera.
Förmiddagen avslutas med att den förra försvarsministern, alltså under Taliban-regimen, går ett varv runt fältet med sin beryktade, svarta, mäktiga 100.000-dollar hund och utmanar vem som helst att ställa upp.
“Ingen antar utmaningen idag heller”, konstaterar Hanif och vi promenerar sakta ner för berget och går mot bilen.
Jag är framme. Scenen är som tagen ur en Romersk gladiator film. Omgiven av höga snöbeklädda bergstoppar befinner jag mig i en dal som sträcker ut sig till ett litet fält. Här samlas ca 2000 Afghaner i ett av deras folknöjen (jag ska såklart tilläga att det bara gäller männen). Jag och min chafför, Hanif, som är ledig idag och har med sig två vänner från den Afghanska armén går upp en bit på berget. Den tunna luften gör sig påmind nu, vi är trots allt ca 2000 m ö h och jag känner hur andningen ökar. Men det kan också bero på den adrenalinfyllda stämmnigen och spänningen.
Jag får höra att hundfighting är en tradition som funnits i Afghanistan i ca 300 år och de skräckinjagande bestarna är oftast uppföda (avlade) i norr, i städer som Kunduz och Mazar-e-Sharif, och kommer från rasen: Chochi (osäker på stavningen). Män med makt och pengar och de så kallade “Krigs herrarna” (de som har tagit lagen i sina händer och byggt upp sig en egen armé under Afghanistans krigshärjade historia och alltjämt svaga stat) är de som har flest, störst och starkast hundar – hundfighting verkar allstå representera en kraftmätning mellan olika maktfulla män. Hanif förklarar att de flesta har kvar sina Lejon liknande hundar utifall kriget bryter ut på allvar. P
recis som självklarheten i att ha en stor familj, helst med många söner, och några Kalashnikovs hemma, utgör hundarna en säkerhet för en del Afghaner.Samtidigt är det stora flertalet här för att umgås med sina manliga vänner, njuta av vädret, helgen, dricka det smaklösa men värmande teét som små pojkar springer omkring och säljer tillsammans med olika sorters kakor.
Tillbaka till scenen. Hanif bredder ut en filt och vi sätter oss. Jag blickar ut över “arenan”, tar in ett djupt andetag i den friskaste dagen hittills, hör ett hund skall, vänder mig om och får syn på den klart aggressivaste hunden jag någonsin sett. Svansen är halvt avhuggen (vissa tycker att de fightas bättre så), öronen är avklippta och det stinker av ett medel de sprutat på hunden som gör att den får blodvittring.
Hanif försäkrar mig; “These dogs only eat dogs, not man”
men jag känner mig ändå inte helt 100% skyddad, särskilt inte när jag stirrar rätt in i ögonen på monstret genom kameralinsen. Det pågår vadslagning. Jag frågar om jag kan lägga in 500 Afs = 10 dollar? De skrattar bara och säger att de som slår vad är familjerna och vännerna till de som äger hundarna och det handlar om 40 – 50.000 dollar och/eller bilar. Då börjar man undra lite. vilka är det som har dessa pengar i det tredje fattigaste landet i världen. Jag blir medveten om att det inte är vem som helst och förstår att jag befinner mig bland en del av Kabuls mäktiga (farliga) män. Samtidigt känner jag mig lugn då mitt sällskap eller i alla fall ena mannen själv äger tre hundar och är militär.
Hundfightarna avlöser varandra stup i kvarten, vissa håller på lite längre än andra. En match slutade till och med lika. Ägarna såg att ingen av hundarna skulle ge upp och att de fått ungefär lika mycket stryk så de beslutade att avbryta. Alla utom en match fick en dödlig utgång och då blev det även bråk mellan familjerna. En man med käpp gick runt och slog i marken och mot den folkmassa som uppstod kring bråket.
“Eftersom hundarna är värda så mycket pengar uppstår det mycket bråk mellan ägarna också”, berättar Hanif.
Efter bråket föreslår den ena miltiären att han och jag ska gå ner och in på själva “arenan” för att få lite bättre bilder. På vägen ner förbi människorna märker jag av den hetsiga stämmningen och väl nere känner jag en träff av en mindre sten på högra vaden, jag vänder mig om och märker att folk är irriterade för att jag blockerar deras insyn. Jag lägger mig ner på marken och fortsätter fotografera.
Förmiddagen avslutas med att den förra försvarsministern, alltså under Taliban-regimen, går ett varv runt fältet med sin beryktade, svarta, mäktiga 100.000-dollar hund och utmanar vem som helst att ställa upp.
“Ingen antar utmaningen idag heller”, konstaterar Hanif och vi promenerar sakta ner för berget och går mot bilen.
Tuesday, December 11, 2007
Nokia connecting people...
Anaar
Idag har jag intervjuat press och informations ansvarig på EC (European Commission) här i Kabul, tyvärr fick jag inte spela in samtalet - lite segt. Ångra lite att jag inte gjorde det i smyg ändå eftersom han sa väldigt intressanta och bra grejer om deras Public Service system bland annat.
Efter intervjun gick jag till den Indiska restaurangen Anaar, ca 5 min från mammas hus. Här träffade jag Trip (se bild) - en riktigt skön Indier från Deli som har bjudit på massa schysst indisk mat - curry, samozas och Masala Té ( fick flashbacks från Kerala då vi alltid drack det där schyssta kardemumma Téet). Här har dem också den bästa trådlösa uppkopplingen som jag upplevt hittills iallafall. Trip, vilken otroligt schysst kille. Medan jag sitter och skriver det delar han upp sin mat och ger hälften till mig. Även fast jag är helt proppmätt är det ingen idé att protestera…
Annars har jag hängt mycket på Kabul University och intervjuat ungdomar om deras Tv-vanor, vad de tycker om Afghan Star osv. Är förvånad över att en så stor andel av ungdomar på universitet anser att vi borde lyda Allahs lagar och därför tycker till exempel att Guds lagar står över media lagen...
Har inte hunnit skriva så mycket här eftersom jag har fullt upp med uppsatsen. Ibland måste jag försöka stanna upp mer och bara titta och framförallt ta fler bilder. Bara trafiken här är nog det bizarraste jag varit med om - inga trafikljus och bara lervägar. Folk använder tutan för att signalera att det är ok o s v. Trafikpoliser som står mitt i rondeller och trafikerar trafiken.
Efter intervjun gick jag till den Indiska restaurangen Anaar, ca 5 min från mammas hus. Här träffade jag Trip (se bild) - en riktigt skön Indier från Deli som har bjudit på massa schysst indisk mat - curry, samozas och Masala Té ( fick flashbacks från Kerala då vi alltid drack det där schyssta kardemumma Téet). Här har dem också den bästa trådlösa uppkopplingen som jag upplevt hittills iallafall. Trip, vilken otroligt schysst kille. Medan jag sitter och skriver det delar han upp sin mat och ger hälften till mig. Även fast jag är helt proppmätt är det ingen idé att protestera…
Annars har jag hängt mycket på Kabul University och intervjuat ungdomar om deras Tv-vanor, vad de tycker om Afghan Star osv. Är förvånad över att en så stor andel av ungdomar på universitet anser att vi borde lyda Allahs lagar och därför tycker till exempel att Guds lagar står över media lagen...
Har inte hunnit skriva så mycket här eftersom jag har fullt upp med uppsatsen. Ibland måste jag försöka stanna upp mer och bara titta och framförallt ta fler bilder. Bara trafiken här är nog det bizarraste jag varit med om - inga trafikljus och bara lervägar. Folk använder tutan för att signalera att det är ok o s v. Trafikpoliser som står mitt i rondeller och trafikerar trafiken.
Sunday, December 9, 2007
"Gravflygning"
Ca 1600 m ö h, en gigantisk kyrkogård (halvt förstörd av Talibanerna), 1000 – 5000 m tunn kolfiber lina, drakar, jag, Sida chaffören och hans familj. Detta var ingridiensen för en överraskande, spännande och annorlunda fredags eftermiddag tillsammans med massa locals på ett berg med utsikt över Kabul City. 
Subscribe to Posts [Atom]
