Afghanistan

Höger hand på hjärtat. Salam. Så börjar dagarna för mig nuförtiden, det är en förkortning av Salam malekum och är på det viset man hälsar på varandra här. Eller iallafall männen i mellan. Den manliga vänskapen och banden mellan männen är starka. Män i 40 års åldern kan ibland kännas som 12 åriga pojkar som precis blivit bästa vänner med varandra. Samtidigt är det ingenting som är nytt. Jag känner igen mig i gängformationen och tror dessutom inte att det enbart är något negativt. Men här har det gått till överdrift och framförallt – på bekostnad av kvinnornas sämre ställning.

”Burro Burro” ropar de i kör. Den lilla pojken med den rykande plåtburken (de säger att man ska ge de pengar så kan de bringa lycka och få bort det ”onda ögat” som finns ibland oss) får nöja sig med 5 AFS (knappt 1 krona) och ”Burrar” (försvinner) iväg.

Vi är uppe i bergen, nära Afghanistan’s första och enda golfbana som är byggd mitt ibland sönderbombade och nerskjutna byggnader. Det var här Tailbanerna hade sin militärbas och här och var ser jag kvarblivna pansarvagnar och halvt förstörda militärfordon. Vi åker på en lerväg som på båda sidorna är täckta av olika containerar som nu mera inrymmer affärsverksamheter – till exempel ett internetcafé. Jag fantasierar om hur det ser ut inuti. Vi åker vidare. Passerar en rad sovjetbyggda höghus som påminner om miljonbyggen i Sverige fast 10 gånger värre. Dessa är, förutom den gråa, deprimerande, stela, likformiga arkitekturen, också ihåliga här och var på grund av landets 25 åriga historia av mer eller mindre konstant krig.

Tillslut kommer vi fram. Jag hjälper till att bära upp veden till den upphöjda utsikts/matplatsen som vi ska spendera resten av dagen på. Efter ett tag kommer det en man med en röd Iransk matta och breder ut den över det kalla trägolvet. Hanif säger till mig att ta av skorna och alla sätter sig. Samtidigt som en pojke med öronlappar kommer med olika köttbitar, utlagda på gårdagens tidning, (eller egentligen ISAF:s militär reklamblad med artiklar som ”the people want peace” och ”The PRT (provincial Reconstruction Teams are supported among the population” o s v) tar Hanif fram Vodka falskan. Han delar ut 6 plastmuggar och fyller upp med vodka och en liten skvätt Pepsi, vi skålar och klockan är 11 på förmiddagen.

Hanif berättar att området vi befinner oss i är kontrollerat av en krigsherre (precis som de flesta områdena är) och han tjänar mycket pengar speciellt på sommaren genom att hyra ut rum i det lilla gästhuset han äger nere vid dammen. Där får man både ett rum och kvinna för samma pris, fortsätter Hanif.

Då och då får jag förklarat varför de skrattar så mycket och vad de pratar om. De verkar mest handla om att driva med varandra och olika internskämt – till exempel, ” you are so small, why are you driving this big car. You should be riding a bicycle”. Och den andra svarar. ”Why are you talking, look at yourself, you are just like the dancing boys of the north”. (För mer info om de dansande pojkarna i norr – läs det här: http://timesofindia.indiatimes.com/rssarticleshow/msid-2557174,prtpage-1.cms).

Timmarna rinner iväg medan solen kommer högre upp, luften blir klarare och när jag tittar upp ser jag en klarblå himmel. Om man bortser från de förbipasserande militärbilarna med män med k-pistar på taken, skulle jag nästan lika gärna kunna vara någonstans i Alperna – utsikten är otroligt fin. Efter ett tag börjar jag känna mig lite uttråkad och vandrar i väg ner till dammen och tar lite bilder, sköljer ansiktet och tvättar händerna efter den oljiga lunchen.

Klocklan 4 skjutsar de hem mig och vi bestämmer att vi ska åka iväg till Panschir- dalen nästa fredag.