Afghanistan

Genom sliriga, gropiga och tätt trafikerade små lervägar i utkanten av Kabul åker jag tillsammans med en av ambassadens chafförer i hans privata Toyota Corolla. Allt eftersom vi närmare oss ökar mängden gul-vita Taxi bilar, Toyotas (Afghanernas car of choice) och människor – men framförallt – gigantiska 100 kilos, fragdatuggande, testosteronstinna vildhundar. Klockan är 9 och det är en solklar, molnfri och klar Kabul morgon och jag har precis kommit fram till dagens utflykt – Dogfight’s in Kabul.

Jag är framme. Scenen är som tagen ur en Romersk gladiator film. Omgiven av höga snöbeklädda bergstoppar befinner jag mig i en dal som sträcker ut sig till ett litet fält. Här samlas ca 2000 Afghaner i ett av deras folknöjen (jag ska såklart tilläga att det bara gäller männen). Jag och min chafför, Hanif, som är ledig idag och har med sig två vänner från den Afghanska armén går upp en bit på berget. Den tunna luften gör sig påmind nu, vi är trots allt ca 2000 m ö h och jag känner hur andningen ökar. Men det kan också bero på den adrenalinfyllda stämmnigen och spänningen.

Jag får höra att hundfighting är en tradition som funnits i Afghanistan i ca 300 år och de skräckinjagande bestarna är oftast uppföda (avlade) i norr, i städer som Kunduz och Mazar-e-Sharif, och kommer från rasen: Chochi (osäker på stavningen). Män med makt och pengar och de så kallade “Krigs herrarna” (de som har tagit lagen i sina händer och byggt upp sig en egen armé under Afghanistans krigshärjade historia och alltjämt svaga stat) är de som har flest, störst och starkast hundar – hundfighting verkar allstå representera en kraftmätning mellan olika maktfulla män. Hanif förklarar att de flesta har kvar sina Lejon liknande hundar utifall kriget bryter ut på allvar. Precis som självklarheten i att ha en stor familj, helst med många söner, och några Kalashnikovs hemma, utgör hundarna en säkerhet för en del Afghaner.
Samtidigt är det stora flertalet här för att umgås med sina manliga vänner, njuta av vädret, helgen, dricka det smaklösa men värmande teét som små pojkar springer omkring och säljer tillsammans med olika sorters kakor.

Tillbaka till scenen. Hanif bredder ut en filt och vi sätter oss. Jag blickar ut över “arenan”, tar in ett djupt andetag i den friskaste dagen hittills, hör ett hund skall, vänder mig om och får syn på den klart aggressivaste hunden jag någonsin sett. Svansen är halvt avhuggen (vissa tycker att de fightas bättre så), öronen är avklippta och det stinker av ett medel de sprutat på hunden som gör att den får blodvittring.

Hanif försäkrar mig; “These dogs only eat dogs, not man”

men jag känner mig ändå inte helt 100% skyddad, särskilt inte när jag stirrar rätt in i ögonen på monstret genom kameralinsen. Det pågår vadslagning. Jag frågar om jag kan lägga in 500 Afs = 10 dollar? De skrattar bara och säger att de som slår vad är familjerna och vännerna till de som äger hundarna och det handlar om 40 – 50.000 dollar och/eller bilar. Då börjar man undra lite. vilka är det som har dessa pengar i det tredje fattigaste landet i världen. Jag blir medveten om att det inte är vem som helst och förstår att jag befinner mig bland en del av Kabuls mäktiga (farliga) män. Samtidigt känner jag mig lugn då mitt sällskap eller i alla fall ena mannen själv äger tre hundar och är militär.

Hundfightarna avlöser varandra stup i kvarten, vissa håller på lite längre än andra. En match slutade till och med lika. Ägarna såg att ingen av hundarna skulle ge upp och att de fått ungefär lika mycket stryk så de beslutade att avbryta. Alla utom en match fick en dödlig utgång och då blev det även bråk mellan familjerna. En man med käpp gick runt och slog i marken och mot den folkmassa som uppstod kring bråket.

“Eftersom hundarna är värda så mycket pengar uppstår det mycket bråk mellan ägarna också”, berättar Hanif.

Efter bråket föreslår den ena miltiären att han och jag ska gå ner och in på själva “arenan” för att få lite bättre bilder. På vägen ner förbi människorna märker jag av den hetsiga stämmningen och väl nere känner jag en träff av en mindre sten på högra vaden, jag vänder mig om och märker att folk är irriterade för att jag blockerar deras insyn. Jag lägger mig ner på marken och fortsätter fotografera.

Förmiddagen avslutas med att den förra försvarsministern, alltså under Taliban-regimen, går ett varv runt fältet med sin beryktade, svarta, mäktiga 100.000-dollar hund och utmanar vem som helst att ställa upp.

“Ingen antar utmaningen idag heller”, konstaterar Hanif och vi promenerar sakta ner för berget och går mot bilen.