Afghanistan

Utanför mitt fönster är det en stor sophög. Här ser jag människor, mestadels barn, som rotar runt i soporna och går omkring och verkar rastlösa. Jag går ut på balkongen. Blickar ut över den taggtrådsbeklädda muren mot sophögen. Jag ler mot ett barn som verkar vilja att jag ska komma ner och ge honom pengar, “only one dollar please Mr”. Tittar ner mot innergården och hälsar på de två vakterna med Kalischinkovs. Går in till det strömlösa huset och hoppas batteritiden till min laptop håller ut tills strömen går igång igen. Skriver. Tänker. Skriver. Idag hade jag ett kort samtal med Farida, den lokalanställda Afghanska kvinnan på svenska ambassaden. Vi bestämde att jag ska intervjua henne imorgon om det populära TV-programet Afghan Star (deras version av “Idol”). Ja just det. Det är egentligen därför jag är här. Jag har blivit tilldelad ett MFS-stipendie som man kan få från Sida om man ska undersöka något i ett såkallat Tredje Världen land. Idag känns inte det så viktigt. Idag vill jag bara få ut mig det jag känner och ser. Idag var jag på Chicken street – Kabuls shopping gata. Idag vaknade jag upp av nyheten att två självmordsbombare hade sprängt sig i sina bilar. Den ena attacken skedde på vägen till och från flygplatsen.

Mina intryck lämnar mig med en ofullständig känsla av att jag inte kan insupa hela den rika, smutsiga, vänliga, farliga atmosfären. Frågade en pojke, medan jag var på väg hem från ambassaden, vilken folkgrupp han tillhörde. Hur bizzart är inte det. Hej – vilken folkgrupp kommer du i från. Det intressanta var att han stolt utropade; Afghan! I am Afghan. NO, but do you speak Pashto, Tadjik, Dari? Ett stort leende och återigen samma svar.

Klockan är halv fem och jag sitter i ett rum på andra våningen i ett enormt hus i Wazir Akbar Khan, den “finare” delen av Kabul, utan ström.